I slutet av förra årtusendet var det mycket prat om ”portaler”, minns du det? Digitala torg, arenor och forum där människor skulle samlas, möten uppstå och relationer skapas. För annonsörer var det här förstås utmärkt. Kampanjer kunde vara mer riktade. Det var säkert effektivt, mer ekonomi och mindre spill, men som användare märkte man inte så mycket av det där.
Nu förundras jag varje dag över hur mycket Facebook verkar veta om mina förehavanden. Som när jag tänkte att det var dags att köpa ett nytt solsegel till altanen, men bestämde mig för att det gamla skulle få hänga med en säsong till. Eller när jag tipsade en vän om tre böcker och bifogade länkar från Adlibris. Eller när vi letade boende i Spanien i våras och till slut hyrde ett hus utanför Malaga.
Med den drucknes envishet har Facebook hela våren salufört solsegel, böcker jag redan äger och hus i Spanien, trots att tåget har gått för länge sedan. Det framstår som rätt korkat, ungefär som när man har bestämt sig för att köpa någonting, tar fram plånkan för att betala och försäljaren fortsätter att sälja in vad det nu är. TYST! vill jag säga.
Jag har gillat about.me från första stund. Det kan närmast beskrivas som en portal, eller digitalt visitkort, där du marknadsför dig själv. Ett litet torg där du har samlat alla länkar till dina profilsidor från Internets alla hörn. Det är rent och fritt från gapigheter, men det är inte utan att jag börja bli lite misstänksam. Nu föreslår de att du ska komplettera din profilsida med tags och nyckelord som gör dig sökbar för andra. Jag vill bara tala om att solseglet hänger med i en säsong till, böckerna har jag redan och Spanien var kallt i april.
: : :
Min vän Annika tipsar om söksajten Duckduckgo.com som inte sparar eller delar dina sökningar till tredje part. Så här beskriver de hur sökmotorn Google hanterar dina sökningar >>