Jag är kvällsmänniska och har svårt att komma upp på morgnarna. Är rädd att försova mig, som nu på Sörängen. Jag hade köpt mig en ny väckarklocka innan jag reste ner. En billig sak på Ur&Penn med en enerverande pipsignal. Säkert effektiv, men jag är också känslomänniska och tror att rätt musik på morgonen påverkar sinnesstämningen resten av dagen. Alltså blev det både livrem och hängslen, väckarklocka OCH alarmet på mobiltelefon.
När jag lyssnade på musiken jag hade som alarm i mobilen var jag tillbaka i Sevilla den där sista morgonen för snart ett år sedan. Taxin som skulle köra mig ut till flygplatsen var förbokad och skulle hämta mig klockan fem. Porten gick inte att öppna inifrån utan nyckel, och nyckeln skulle lämnas i brevinkastet till lägenheten en trappa upp. Det fanns dessutom en gallergrind i trapphallen som helst skulle vara låst när man lämnade huset. En gordisk knut. Jag behövde alltså vara på topp.
Allt det här minns jag när jag hör alarmet på mobilen, Casino Royale med Herb Alpert & The Tijuana Bras. Du som känner till den förstår också hur jag vaknade. Så ville jag inte ha det på Sörängen! Dags för något annat som passade bättre med den plats där jag befinner mig, mentalt och fysiskt. Valet var lätt, The Midnight Sun Never Sets med Harry Arnold och Quincy Jones. Jag var lite orolig att det skulle vara FÖR soft, men jag hade ju Ur&Penn-klockan som backup.
Så ja, jag har vaknat med honung i öronen. Som bonus fick jag en fantastisk drömupplevelse sista morgonen. I det där mystiska landskapet, sekunderna innan jag vaknade, såg jag Gertrud, en inspirerande kvinna som jag har fått kontakt med de här dagarna, och några elever. De gjorde en behaglig TaiChi-dans till Harrys sköna saxofon. Det såg så harmoniskt ut. Jag tror faktiskt att det skulle fungera riktigt bra, TaiChi och Harry.
Du som har Spotify kan höra både Herb Alpert och Harry Arnold i spellistan Morgonstund>>
