”Min självbild hänger så mycket på att jag är sjuksköterska och jobbar med att hjälpa människor. Vem är jag om jag inte är sjuksköterska och inte bidrar till familjens ekonomi och tlll samhället?”
Så säger en nu utförsäkrad kvinna som drabbades av utmattningsdepression för nio år sedan. Hon intervjuas i en artikel i dagens SvD angående de nya sjukförsäkringsreglerna och är en av de 15.000 svenskar som sedan årsskiftet inte får någon ersättning. De förväntas ansluta sig till Arbetsförmedlingen specialutformade introduktionsprogram för att slussas ut i arbetslivet igen.
”Jag tvingas in i deras introduktionsprogram när jag behöver vila, det kommer att ta kål på mig […] Mitt tillstånd skulle bara bli ännu sämre av det. Det innebar en katastrof redan att bli sjuk för nio år sedan.”
Jag känner verkligen med den här kvinnan och hennes självuppfattning är säkert inte unik. Hur många är det inte som går omkring med samma oro och samma frågor? Vem är jag? Vad duger jag till?
Vilken hjälp erbjuds egentligen, i form av terapi t.ex.? Och vad ingår i Arbetsförmedlingens introduktionsprogram? Antingen har de inte kommunicerat tillräckligt bra, eller så inger de inget hopp, eftersom faktiskt var fjärde sjukskriven väljer att inte gå med. Erbjuds hjälp att stärka sin självbild och i så fall hur? Inslag av psykosyntes skulle göra underverk.
Vi har våra roller, vi är dem inte, det är en av psykosyntesens idéer. Att identifiera sig starkt med sin yrkesidentitet, sina roller och egenskaper och det man gör, istället för den man innerst inne är, kan verkligen vara en tidsinställd bomb. När påfrestningarna blir för stora, känslan av otillräcklighet blir för stark och kroppens varningssignaler ignoreras är det inte konstigt om det tar stopp, som för den här kvinnan.
Jag hoppas att hon och andra i liknande situation får det stöd de behöver.