Känner mig ganska upprymd efter ett par dagar på Sigtuna folkhögskola. Jag går en metodkurs i bildterapi och på lördagen föreläste Maria Liljas Stålhandske, doktor i religionspsykologi, om livsåskådning och psykiskt hälsa. Hur förhåller vi oss till riter, ritualer, ceremonier i ett allt mer sekulariserat samhälle? Vad är normalt? Vad är onormalt? Kan man vara sjukligt normal? Finns det plats för det avvikande eller lever vi en normotisk tid?
Vi pratar om att vara normotisk, psykoanalytikern Christopher Bollas benämning på ett tillstånd när man tappat kontakten med sin ”inre verklighet”, när en strävan efter att vara så normal som möjligt skapat en inre tomhet (i motsats till psykotisk, när man inte greppar den yttre verkligheten). Som att resa på semester och fotografera oavbrutet, för att bevisa när man kommer hem att man har upplevt. I själva verket har man inte varit närvarande, det är tomt på insidan.
Min tolkning ur ett psykosyntesperspektiv är att man inte har någon kontakt med sitt Själv, att man domineras av en delpersonlighet som gör allt vad som står i sin makt för att jag ska passa in i den yttre miljön, inte sticka ut, inte behöva ta ställning eller hamna i konflikt. En lojal soldat som försöker rädda mig från insikten att det är tomt på insidan. Vad det bottnar i kan man diskutera, men det låter som upplagt för en existentiell kris.
Hur skulle det vara om vi är mer tillåtande för det som går utanför normen, både i oss själva och andra? Acceptera och förstå alla våra sidor, även de som är lite vildsinta och trotsiga? Kanske tillåta oss att leka mer? Vad skulle vi upptäcka, på insidan? Att vi är sunt onormala? Maria refererar till Winnicott som säger: hälsa är att känna sig verklig och levande.
Omnikulturs tankesmedja>> Normotisk eller galen?
Alba >>Riten i det existentiella tomrummet
