Spoilervarning!
Om jag vore du, och tänkte läsa någon av följande romaner:
”Gone Girl” av Gillian Flynn, ”Kvinnan på tåget” av Paula Hawkins , ”Allt att förlora” av Sabine Durrant, samt ”De försvunna” av Caroline Eriksson – då skulle jag sluta läsa här.
: : :
En grundregel för författare borde vara att inte dra läsaren vid näsan. Att inte vända upp och ner på allt i sista kapitlet. Att inte låta huvudpersonen visa sig vara gärningsman. Eller gärningskvinna.
Litteraturen verkar just nu befolkas av labila, svekfulla, bedrägliga kvinnor. Kvinnor som är allmänt förvirrade, och ibland anklagade för något brott det är oklart om de har begått: Amy i ”Gone Girl”, Rachel i ”Kvinnan på tåget”, Gaby i ”Allt att förlora”, Greta i ”De försvunna”.
Det är egentligen inte karaktärernas beteenden eller personlighetsdrag jag hänger upp mig på. De befinner sig alla i något sorts utanförskap, och då är det begripligt att det stökar till sig. Det är att jag som läsare leds in i handlingen och tar huvudpersonens parti. Sedan står jag där med långnäsa.
Ibland görs det med finess, som i Gillian Flynns romaner. Även i ”Vassa föremål” och ”Mörka platser” är huvudpersonerna något svajiga kvinnor, på gränsen till sammanbrott, men jag känner för dem. I Sabine Durrants ”Allt att förlora” är det så yxigt och tramsigt på slutet att jag funderar på något straff. För vem vet jag inte.
Caroline Eriksson återger i ”De försvunna” ett samtal mellan två föräldrar, där den ena anklagar den andra för övergrepp. Jag vet inte vem som säger vad, och det är liksom poängen. Det är uppenbart att jag som läsare ska undra och tänka: ”åh, jag måste läsa vidare så att jag får veta”. Jag blir irriterad på sånt. Inte på på den framtvingade framåtrörelsen, men när jag påminns om att jag är läsare. Jag vill inte vara medveten om att jag är läsare, när jag läser. Jag vill leva mig in i handlingen, flyta med. Samtidigt hajar jag förstås det dramaturgiska greppet, att hålla mig på halster.
Alla de här romanerna är skrivna i första person. Det är ett ”jag” som berättar. Nackdelen brukar vara att läsaren känner sig tvungen att lita på berättarjaget, om det ska bli någon närvaro att tala om. Och det gör jag ju.
Litteratur brukar avslöja något om sin samtid. Om den tesen stämmer verkar vi just nu särskilt upptagna med att utforska oss själva och vår plats i tillvaron. Kanske blir det så när det inte finns något hållande i världen. Vi tvivlar på vilka vi är – särskilt vi kvinnor – och om jag inte kan lita på mig själv, vem kan jag då lita på? I samtliga exempel finns också en antagonist, förstås. En eller flera män, som man inte heller kan lita på. Om det här speglar något tillstånd i världen, bristen på tillit till sig själv och andra, då välkomnar jag att pendeln svänger, för det gör den förr eller senare.
Jag önskar att jag hade haft tid att läsa mer, för att bekräfta den här teorin, men jag har haft fullt upp med min egen roman – som komiskt nog också handlar om en kvinna på gränsen, som utforskar sig själv och sitt förflutna. Herregud, jag inser det nu.