Har inte lyssnat på sommar i år, förrän idag, när det var dags för författaren Karl Ove Knausgård. Jag pluggade in hörlurarna till Iphonen, kopplade hundarna och gav mig ut i skogen.
Det var märkvärdigt att gå där på stigarna, känna doften av svamp, stanna och låta hundarna frossa i blåbär, tänka att snart är det verkligen höst och samtidigt höra Knausgård berätta om sina upplevelser av det som hände i Oslo den 22 juli i år.
Han reflekterade över sin egen distansering och hur han i nästa stund drabbades av den ögonblickliga insikten – det här har verkligen hänt, alldeles nyss – för att sedan distansera sig igen. Han beskrev känslan av mörker och samtidigt ljuset i nyhetsbilderna från Utøya, naturen, allt det som representerade hemma, det välbekanta, som någon våldfört sig på.
Värdigheten i hans röst synkroniserade med min upplevelse av att gå där i skogen. Författaren Anne Swärd nämner i sin roman ”Till sista andetaget” naturens likgiltighet. Jag fäste mig så vid det där avsnittet, när allt bara fortsätter som om ingenting har hänt. Träden växer, fjordarna flyter fram, fåglar flyger, solen går i moln, vid sidan av ondskan. Man kan förbanna den där likgiltigheten, eller se den som en tröst, ett ”hemma” att hitta styrka i när marken under fötterna skälver.
Något av det mest tänkvärda i Knausgårds sommarprogram var att vi vet namnen på bödlarna, men inte på deras offer. Igår fick jag höra av en kvinna som bor i Norge att tidningsförsäljarna i Oslo tog saken i egna händer och vände på tidningarna när framsidan visade Utøyamördarens ansikte. Starkt.
Här kan du lyssna till Knausgårds sommarprogram >>
Läs också Karin Thunbergs intervju i dagens SvD (20110814): Skrivkamp