Jag trodde inte att jag skulle hänga på NaNoWriMo, men nu gett mig in i leken. Jag ska försöka skriva en stund varje dag, och publicera ett kort utdrag här, när andan faller på.
Här är en smygkik #1.
Jag var aldrig rädd när Fredrik var yngre, men när han berättade att han ville ge sig ut i världen blev jag skräckslagen.
”Jag ska bli volontär, mamma”, sa han.
Hur skulle jag kunna hindra honom? Han hade lärt sig av mig. Att göra gott. Inte kunde jag säga: ”Nej, min son. Nu blir du kvar hemma.”
Så han reste, och kom aldrig tillbaka.
Den sorgbrunnen har ingen botten.