Reser till Deía för att hänga tvätt

På söndag bär det av till Mallorca. Jag ska dit och hänga tvätt. För en gångs skull ska jag leva som jag lär och använda mig av en av de metoder jag själv missionerar om som skrivarcoach: ”Tvättstrecksmetoden”.

Det är dubbla känslor. Jag känner ett visst motstånd, men också mycket förväntan. Precis som det ska vara, antar jag.

Under våren blev jag färdig med ett manus som jag har arbetat med en längre tid. Min vän och kollega Elisabet Norin lektörläste, jag korrigerade och satte punkt. Det kändes bra. Skrivaren gick varm och personalen på postkontoret strålade när jag släpade fram kassen med ett tiotal inslagna buntar som skulle vidare till olika förlag.

Två veckor senare fick jag det första beskedet: ”Vi tycker att ditt manus verkar intressant och har därför lagt ut det för läsning hos en extern lektör. […] Vi lovar att höra av oss i början av augusti.”

Yes, där satt den!… tänkte jag inte. Nej, jag funderade snarare över vad jag hade missat, för så här lätt kunde det väl inte vara? Hade jag inte kunnat vässa till det lite?

Sommaren kom och gick och refuseringarna gled in, lika varierade som rätterna på en tapasmeny. Några hade det klassiskt korthuggna, ”Tack, men det passar inte in i vår utgivning. Lycka till!” Andra var ovanligt generösa med konstruktiv kritik, uppmuntran och positiv feedback.

– Åh, vad skönt det är att läsa texter där man känner att man är på plats, ser miljöerna framför sig, känner av atmosfären och slipper stånga sig in i berättelsen för att kunna ta den till sig.

– Författaren har lagt ner mycket möda och har en fin ton i det hon skriver.

– När tonen kommer för nära det själfulla, eller att handlingen blir för förutsägbar, hejdar författaren sig eller för in lite grus i maskineriet. Den strama stilen blir också en motvikt.

– Allt berättat på ett både inkännande och lättflytande sätt.

– Det finns ett gott hantverk i den här feel bad-historien som blir en feel good under läsningens gång.

Ibland blev det tydligt hur olika förlag bedömer ett manus. I ett fall tyckte man så här:

– Detta är ingen ”höglitterär” text, men den har en god blick för vardagssituationer och miljö. Personerna är tydligt tecknade.

I ett annat så här:

– Personporträttet av Linns mor Sylvia är fascinerande och litterärt högtstående. Det är inte lätt att skildra en undanglidande, nyckfull personlighet på ett intressant, trovärdigt sätt, som här.

Däremot verkade de flesta överens om hur manuset kunde utvecklas:

– Tyvärr når inte det här ända fram, det hänger mestadels på själva handlingen som vacklar och inte griper tag i läsaren tillräckligt.

– Din berättelse blir lite väl vag, undanglidande och gåtfull och irrar sig ibland bort från fokus.

– Trots att vi tycker att din text är läsvärd sticker den inte ut tillräckligt för att vi ska våga oss på en utgivning. […] Vi önskar dig dock lycka till och håller tummarna för att ett annat (kanske större) förlag vågar vara lite modigare än vi.

Nu är det så här:

Jag är självklart oerhört tacksam över all den här konstruktiva responsen och jag är medveten om ”problemet”. Mitt skrivande sker för det mesta intuitivt. Jag skriver sällan med någon färdig struktur eller mot något förutbestämt mål. Berättelsen brukar cirkulera kring ett tema. Det blir som en sorts regndans och nu tänker jag att jag kanske ger upp för tidigt, slutar dansa innan regnet står som spön i backen?

Det fragmentariska i berättelsen skulle kunna liknas med innehållet i en tvättsäck, där plaggen ligger huller om buller. Men nu ska de alltså upp på den där tvättlinan, flyttas fram och tillbaka och hamna i rätt ordning.

Det är det jag ska göra i Deia. Och enligt meteorologerna ska det bli fint torkväder.

 

 

 

 

.