PBFS – Pre Book Fair Syndrome

Jag längtar efter ny litteratur som kan stå på egna ben. Som inte behöver draghjälp av spektakel, hemma-hos-reportage i teve och tidningar, eller ett softat författarporträtt på omslaget. Som inte behöver en bloggturné bland författarens vänner, eller en facebooksida att gilla, eller en gissningskampanj om vem som döljer sig bakom en eventuell pseudonym.

Jag längtar efter berättelsen, historien, skrönan, som överraskar och förbryllar, helt på egen hand där jag inte behöver spekulera i vad som råkar vara sant eller inte. Jag vill bli förförd, omtumlad, knockad utan förvarning.

Jag längtar efter känslan av att berättelsen är skriven för mig, bara för mig, och inte för att bekräfta författarens existens eller begåvning. Jag längtar efter att få vända blad efter blad och bli alldeles sjuhelvetes upprymd och inbilla mig att jag är den förste som blir det. Jag längtar efter känslan av att ha hittat ett smultronställe som jag kan njuta av och skapa min egen relation till, innan cirkusen rullar in och slår upp tält, sockervadsstånd och rastplats för elefanter.

Jag längtar efter djup. Det är tillräckligt mycket yta.