Författaren Andreas Roman berättade något intressant när han besökte Sörängen i helgen. Idéerna till hans längre berättelser börjar ofta med en ögonblicksbild. Den kan komma plötsligt, sedan ligger den och ruvar.
Bilden som ligger till grund för romanen Mörkrädd är en man som som sitter på en stol och stirrar in i ett mörkt hörn. Han håller sig fast, krampaktigt, i stolsitsen.
Jag funderar över om jag har några sådana bilder, inre eller yttre, som inte riktigt vill släppa greppet. Jo, den där efterhängsna bilden av en kvinna som hukande går genom ett välbärgat villaområde. Det är januarieftermiddag och stilla bakom gardinerna. Kvinnan drar en shoppingvagn efter sig. Halkar fram med korta, snabba steg, i stövletter med tunna sulor. Hennes röda täckjackskappa har förlorat formen.
Eller bilden av mannen på flakmopeden. Sommardag. Skärgårdsö. Hans breda ryggtavla. Den öppna skjortan som flaxar när han susar nerför en grusväg, som om han ska lyfta och flyga iväg.
Eller Palles underfundiga, sorgsna, eftertänksamma fotografier. Bilden av det där äldre paret som somnat på en parkbänk, lutade mot varandra. Eller det nyplanterade trädet som måste stagas upp för att växa sig rak och stark. Den grep tag i mig direkt.
Jag får gå på jakt efter fler bilder. Jag tror att det är något på gång. Det börjar röra på sig…