Det var sommar och vi hade hyrt ett hus i skärgården. Om jag inte minns fel regnade det den där dagen och vi ägnade oss åt sånt man gör en regnig semesterdag. Jag hade tänkt börja på ett nytt skrivprojekt, men kände ingen inspiration. Och det vet vi ju – inspirationen kan man inte vänta på om man ska få något gjort.
Längst ner i resväskan råkade jag ha en tarotlek, en helt ny bekantskap för mig. Vissa menar att man har spårat tarot så långt tillbaka som till de gamla egyptierna. Andra avfärdar det som trams. Jag var mest nyfiken på om jag kunde använda leken i skrivandet, som vilket verktyg som helst.
Det kunde jag.
Det regnade alltså och solen var lika frånvarande som inspirationen, så jag tog saken i egna händer. Jag lade en formation av tio kort enligt beskrivningen i den bok jag också hade med mig. Korten skulle ge en bild av en person, av det förflutna och framtiden och vad som påverkade i det undre och övre omedvetna. De skulle visa hur personen såg på sig själv, farhågorna och förhoppningarna. Om det här, och mycket mer, skulle korten ge en vink om. Men vems kort hade jag lagt?
Jag ropade på min son:
”Säg ett namn!”
”Nisse!”
”En siffra under fyrtio!”
”Tjugosju!”
Så det var alltså Nisse jag hade framför mig. Eller Nils som hans mor föredrog att kalla honom. En mörk, tjugosjuårig man vid namn Nils. Det är ett ganska ovanligt namn på en tjugosjuåring, tänkte jag.
”Ett namn säger så mycket om tiden, och om föräldrars syn på barnet” säger Majgull Axelsson till Anders Sundelin i boken ”Konsten att berätta en historia”.
Självklart var jag nyfiken på Nils och det här är den bild som växte fram.
Hans drömmar har varit orealistiska. Han inser det nu. Märkligt nog får det honom att känna sig lättare än på länge. Det är alltid mörkast före gryningen, som någon har sagt. Så rätt. Det ljusnar nu. Gör det inte? Häromdagen förstod han att han har fler goda vänner omkring sig än han anade. Han är inte ensam, även om han har varit helt säker på att han har bränt sina skepp.
Det är skönt att inte vara så jävla påpassad hela tiden. Hon har kontrollerat vartenda steg han har tagit. Kritiserat och kommenterat. Lagt sig i. Det är helt bisarrt hur besatt hon har varit och det har helt klart påverkat honom. Numera vågar han inte ta några risker, å andra sidan har det alltid varit svårt att dra igång ett projekt, oavsett om det är jobbrelaterat, en resa, ett lägenhetsbyte eller en kärleksrelation.
Ja, han ser relationer som projekt, dömda att misslyckas. Visst kan han känna sig entusiastisk till en början, men förr eller senare förvandlas ”objektet” till ett ohanterligt monster och det går åt helvete.
Minsta lilla motstånd så drar han. Han vill inte visa sig från sin sämsta sida. Inte vara otålig, elak, sarkastisk eller bitter, men risken är stor att han uppfattas precis så. De tycker säkert att han är en enstöring, men låt dem tycka det då. Det är inte så jävla lätt att leva, fattar de inte det?
Han har så mycket i sig. Så mycket energi, idéer och kreativitet. Någon har sagt att de mest kreativa människorna hittar man på ”Plattan”, bland kriminella. Kanske stämmer det. Han märker att han börjat tänja på sina gränser. Det räcker med att vara ute på krogen lite oftare än planerat, beställa in fler Gin Tonics än hans lever egentligen klarar av, snorta den där extra linan, stanna längre än det var tänkt och avsluta med ett halvdant töm-och-glöm-knull i Aspudden, Solna, Åkersberga eller Öfre Östermalm. Han märker att spelplanen börjar se helt annorlunda ut. Fler möjligheter, färre begränsningar.
Egentligen borde han lägga ner, ta en paus, inhalera frisk luft istället för flottiga, nikotinerade krogångor. Att kuken och han inte är på riktigt samma våglängd för tillfället är en varningsklocka. Men han ska ge den några chanser till. Att ge upp nu vore verkligen ett nederlag. Att se sig själv i spegeln och hamna längst ner i gropen är det sista han vill.
Han har inte hur mycket tid som helst på sig. Han måste bestämma sig snart. De väntar på besked. Han vill få det överstökat, men varje gång han samlar kraft tappar han modet och vill bara fly. Fly från demonerna, fly så långt bort att inte ens minnena når honom. De nafsar honom i bakhasorna så fort han slappnar av. Han är sin egen fångvaktare. Vilket jävla öde.
: : :
Hur har Nils det med sin mamma egentligen, för det var väl hon som var så ”bisarrt besatt” av att kontrollera honom? Eller var det en gammal flickvän som han har gjort sig av med? En pojkvän kanske? Nils är bitter, men så har han också gått på en och annan smäll. Han är inte särskilt omtyckt. Skrävlar och skryter för att dölja sina tillkortakommanden. Han borde resa bort, sätta sig på en fjälltopp och bli vän med sig själv.
: : :
Vad hände med Nils? Det är tio år sedan och jag tror att jag bytte kön på honom. Han blev hon. Någonstans på vägen skildes våra vägar, men tarotleken och jag är fortfarande kompisar. Jag ser den som ett av många inspirationsverktyg när jag vill veta mer om en litterär karaktär.
Var hittar du inspiration till dina karaktärer?
.