Jag vet inte vad det är som händer, men ibland fastnar blicken och det är omöjligt att vända sig bort. Som i bilden av den här pojken. När han dök upp lade jag allt annat åt sidan för att skriva det här inlägget. Är det skärpedjupet, att han liksom kliver ut ur skärmen? Munnen som är öppen? Glasögonbågarna? De rosiga kinderna? Hans nyfikenhet? Jag är övertygad om att han ser mig. Och jag känner mig glad, sedd. En rätt skön ”överföring”, eller hur?
