Ibland landar små gåvor i famnen på en. Helt oväntat. En strof ur en sångtext. En doft som väcker ett minne. En bild som verkar hänga samman med något som är angeläget för en.
Tråkmånsar kallar det för selektiv perception. Jag tillåter mig att tro på något mer magiskt. Eller som någon har sagt, ”slumpen är Guds sätt att vara osynlig”.
Bilden av hästen kom i min väg sent igår kväll. Den är som hämtad ur min kommande roman. Den knyter också an till ett tema i det jag målat det senaste året. Tack, tack för bekräftelsen, var den nu kommer ifrån.
”Det sägs att en häst springer tillbaka in i ett stall som brinner, även
om man har fått ut den därifrån”, säger Lilian.
Jag stirrar på hennes blåmärke som täcker kinden, från ögonvrån ner
till käken. Det har bleknat till en gulgrön nyans, men blicken är lika mörk
som när jag satt i hennes kök för några dagar sedan.
”Jag har sett det själv”, fortsätter hon. ”Det är något nedärvt.”
Håret är tovigt och blicken flackar. Hennes hy är grå. Den gröna
koftan har hasat ner från axlarna och ärmarna når en bit ut över de torra
knogarna. Hon håller hårt om den tomma kaffekoppen. […] Jag håller blicken fäst vid henne medan pappa går med långsamma steg mot dörren. Det hörs knappt när han låser upp det övre låset och sedan det nedre.
”De gör så”, säger hon. ”De tror att de ska komma ut på andra sidan.
I askan. Räddade.”
Pappa släpper in de båda poliserna. Han talar tyst till dem och nickar
åt vårt håll. Poliserna nickar tillbaka och närmar sig bordet där vi sitter.
”Om de springer bort från elden kommer de att känna sig jagade tills
de stupar av trötthet”, säger hon och tittar på mig./Ur prologen till ”Mamma kom aldrig hem”, release 27/8 2015
Nu blir jag inspirerad att fortsätta med ett pågående måleriprojekt, en bildserie med liv bakom en gardin. Eller är det dimma? Rök?
