Varför krångla till det?

Inspirerad av en diskussion på bloggen Nattensbibliotek funderar jag över det akademiska språket. En åsikt bland kommentarerna är att ”svåra ord” har en sammanfattande funktion, att det skulle krävas långa omskrivningar för att formulera samma sak. Ja, det är sant. Samtidigt kan de stänga ute.

Jag tuggar mig just nu igenom ”Personlighetsstörningar – Uppkomst och behandling i ett utvecklingspsykopatologiskt perspektiv” av Perris&Perris och får belägg för att det akademiska språket kan vara så förstoppat att man baxnar, även utan svåra ord. Vad sägs om det här?:

”Utifrån det som redovisats i detta kapitel, och resonemang i samband med detta, finns det sålunda skäl att misstänka att många terapeutiska kontakter med icke lyckat resultat, och som kanske oplanerat sträcks ut över tiden eller som avbryts i förtid, sammanhänger med en icke uppmärksammad bakomliggande störning hos patienten.”

Så här fortsätter det, sida upp och sida ner. Som skrivarpedagog blir jag fascinerad. Det här är ju stor konst! Som vanlig dödlig blir jag förbannad. Borde inte syftet med all kommunikation vara att nå ut, etablera kontakt, bygga broar, skapa förståelse?

Behärskar man språket har man ett övertag, ja. Om jag har skäl att tro att syftet är att få mig att känna mig liten och dum, då är det härskarteknik. Men det är ju också en fråga om attityd. Vill jag känna mig liten och dum? Nä, jag är nyfiken och envis. Jag tänker inte ge mig i första taget och hinder är utvecklande. Dyker det upp ord jag inte förstår, googlar jag som besatt.