Först händer ingenting, sedan ingenting, mer av ingenting – och så plötsligt väller det fram. Ketchupeffekten. När jag insjuknade förra vintern och blev sjukskriven på heltid blev jag först lätt panikslagen. Från högpresterande till noll, från ena dagen till den andra. Hur skulle jag hantera det?
Eftersom jag hyr en ateljéplats bestämde jag mig för att vara där så mycket som möjligt, skriva och måla mig ur tristessen och sjukdomseländet. Så typiskt mig. Hur det gick? Det blev ingenting. Nada. Noll.
Jag satte inte min fot i ateljén på minst ett halvår. Orken fanns inte. Det var en sorg, men samtidigt försökte jag lyssna inåt. Jag behövde komma bort från prestation, vara mer i lust. Du som känner mig ruskar säkert på huvudet och säger, men herregud, du virkade dig till en triggertumme, och stickade fingrarna bedövade. Ja, det är sant, men det blev inget skrivande eller måleri.
Vändningen
I augusti började jag jobba igen. Jag är kurator på deltid i en grundskola med femhundra elever. Eftersom jag brinner för allt som är läsfrämjande och fick frågan om jag ville måla några porträtt av figurerna i Läsfixarna, så sa jag JA utan att tveka. Ja, jäklar. Det bara flödade och strax var Konstnären, Cowboyen, Spågumman, Detektiven och Reporten på plats på väggen i läshörnan. Jag behövde nog den där pausen.
Vad Läsfixarna står för kan du höra Ellen berätta i den här lilla filmen. Hon har råkoll på det. Tack Ellen!