När du tycker att en karaktär i din berättelse är ytlig och ointressant, lek detektiv. Det dräller av ledtrådar där ute. Spår av mänskligt vardagsliv som kan inspirera till fördjupning. Själv är jag rätt förtjust i inköpslappar som lämnats kvar i kundvagnarna i affären. Det är något förbjudet med att smyga ner dem i fickan och utforska dem när man kommer hem. Vad står det på lappen? Hur är handstilen? Gammal eller ung? Blyerts, bläck? Vad blir det till ”kvällsmat”? Hur skulle min karaktärs inköpslista se ut?
Inspirationen kan finnas på närmare håll. Nattensbibliotek tycker att man ska leta efter hemliga spår i sin egen påslåda, ”den där proppfulla lådan som finns längst ner i lådhurtsen i alla svenska kök.” Bra idé.
Kommer att tänka på min strumplåda där jag samlat alla omaka i en bukett, med ett ilsket gummiband runt. Hu, så avslöjande.
Jag måste hem och städa bort kvitton, påsar med logotype, omaka strumpor och annat avslöjande. Omdelebart. Tänk om krim kommer…
Kommer att tänka på en novell av Niklas Rådström (tror jag) i Hasse Alfredssons antologi ”Åtta glas”. Den handlar om ett par som säljer hela sitt bohag till Nordiska muséet. De gör så ibland, Nordiska muséet, köper in vanliga svenskars hela liv som arkiveras för framtida forskning. Tänk att få rota i det där. Och tänk att lämna ifrån sig allt, precis allt! Kläder, möbler, fotoalbum, husgeråd, prylarna i förrådet och på vinden, barnens julpyssel från dagis. Rubb som stubb. Börja från scratch. Fråga sig, vem är jag? 😉