Hur skildras egentligen jaget i litteraturen? Ingrid Elam vill med boken ”Jag. En fiktion.” visa hur jaget använts i litteraturhistorien fram till idag, från Sapfo till Maja Lundgren.
Kristoffer Leandoer recenserar i SvD och konstaterar att ”det solida jaget, det som tog en livstid att upptäcka och utbilda, ligger (för närvarande) på historiens sophög” och fortsätter:
”I stället rör vi oss med en serie av- och påtagbara masker, identiteter som vi växlar mellan utan inbördes hierarki, utan att någon av dem räknas som extra sann. Personligheten, det hos oss själva vi kallar jag, är något som är situationsbundet och växlar med tiden, kanske rentav från dag till dag.”
Leandoer funderar ett steg till och undrar vem berättarjaget är i Elams bok. Han har även en teori om tanken bakom titeln, att ett jag är något man måste skapa själv och att det blir sanning först som fiktion. Själv blir jag nyfiken, inte minst ur ett psykosyntesperspektiv, och susar snabbt in på nätbokhandeln för att beställa boken.
Läs recensionen här: Ingrid Elam – Jag. En fiktion (Sakprosa) | Litteratur | SvD.
Jag såg något om det i DN men hann inte läsa i morse. Verkar väldigt intressant! 🙂