HSP ger "åhfanismen" ett ansikte

De senaste dagarna har det varit hög aktivitet i kommentarfälten på Facebook efter ett inlägg i Branding Spirits blogg som redogjorde för personlighetstypen HSP (highly sensitive person). Även tidningen Må Bra har skrivit om HSP. Det fick många, mig inkluderad, att sucka med lättnad. Äntligen. Nu förstår jag varför jag har en så hög känslighet och behöver dra mig undan ibland, men framför allt varför det är så viktigt att sätta gränser.

Men reaktionerna på reaktionerna är också ett sundhetstecken. Många har tagit sig för pannan och undrat varför vi är så snabba att välkomna dessa bokstavskombinationer. Jack Hansen med bloggen ”Hit the road Jack” är en av dem. Varför måste vi etikettera oss själva och varandra? Kan vi inte bara vara och acceptera? Och är det egentligen så märkvärdigt med den är känsligheten?

Kan vi inte först komma överens om att HSP inte är en diagnos. Å andra sidan, får du en diagnos är det fortfarande ingenting du är, det är något du har. Precis som du har en sinnesstämning eller ett temperament. Håller du inte med mig? Läs ändå, för nu börjar korståget.

Jag är ingenting, men jag har mer än jag är medveten om.

Jag är inte trött eller hungrig, men jag har en trötthet och en hunger. Jag är inte glad, men jag har glädje i mig. Jag är inte mina skröpliga knän. Jag är inte mitt födelsemärke på armen. Jag är inte min ilska. Jag är inte romanen jag sliter med. Jag är inte skrivarpedagog eller terapeut eller lektör eller författare. Det är yrken eller verksamheter jag har. Jag är inte ens mamma, trots att jag har två fina söner. Jag har ett moderskap.

Med det här tankesättet följer en god och en mindre bra nyhet.

Jag slipper fastna i roller som dominerar och hindrar mig att upptäcka allt annat jag har.

Den mindre bra nyheten är att jag riskerar att möta min rädsla och fråga mig: ”Men vem sjutton ÄR jag då?”  Frågan är om det egentligen är så illa? Rädsla är ju något vi har och genom att vända och vrida på den blir den mindre skrämmande.

I artikel om HSP i Må Bra intervjuas den danska psykoterapeuten Ilse Sand som skrivit boken ”Elsk dig selv”. Hon menar att ”många utvecklar sin kreativitet, något som är viktigt för en HSP-person. Därför är det viktigt att få utlopp för sin kreativitet, skriva, måla, dansa, spela ett instrument, sjunga. Då får man ut känslorna ur kroppen och blir mer harmonisk.”

Jag tolkar det hon beskriver som att jag är i kontakt med mig själv när jag skapar, alltså bortom allt det där jag har. När jag är i kontakt med självet finns ingen oro för då eller sedan, jag är här och nu. Det i sin tur är en plats där jag så småningom kan förstå vem jag är. Kanske är det därför jag blir särskilt berörd när jag läser vissa texter, lyssnar till viss musik, ser vissa bilder, för att där finns en autenticitet? Skapat i ett särskilt närvarande tillstånd? Men det är en helt annan historia …