I morse när jag bläddrade i lokaltidningen Mitt i hittar jag ännu ett hemma-hos-reportage med deckarförfattaren Mari Jungstedt. Jag har fortfarande artiklarna i DN och SvD färskt i minnet. Jag vet vid det här laget att hon bor i en fantastisk etagelägenhet på Söder i Stockholm. Takhöjden är sex meter, funkistrappan är våningens hjärta och på den härliga terrassen där man kan gå naken utan att skämma ut sig är utsikten över stan hisnande.
Den första artikeln läste jag med stort intresse. Hon bor fint, Mari. Jag gillar henne. Efter den andra var jag mer på min vakt. Efter den tredje är jag mest irriterad.
Jag förstår att exponering är allt viktigare om man vill bygga ett författarskap. Poeten Bob Hansson sa en gång att han alltid haft en konkurrensfördel för att han söker upp publiken. Men om publiken genomskådar en alltför intensiv approach, särskilt vid boklanseringar, vad händer då? Med image och försäljning?
Jag efterlyser mer mod hos tidningarnas redaktörer. Jag är nyfiken på Calle Brunells kollektivhus, om Lina Wolff har fått ordning på trädgården i Hörby och vad Mikael Fant har i kylskåpet. Men mest av allt vill jag läsa deras romaner.