”Vi får gräva upp liket”, säger kriminalarna på teve i hopp om att hitta några ledtrådar som ska lösa ett mysterium. I morse hörde jag mig själv säga ”jag kanske ska damma av det där gamla manuset igen?” om en romanberättelse jag trodde var död och begraven. Vi var färdiga med varandra. Trodde jag.
Ikväll har jag grävt mig ner till de gamla mapparna med ”Felicia är död”. Ett skärgårdsdrama i oklar genre, vilket också var standardkommentaren i refuseringsbreven.
Jag har kvar alla manusversioner och jag häpnar när jag ser att det första dokumentet är daterat 2004. Snart tio år sedan. I juli 2008 skrev jag ett brev till Ann Ljungberg som var min kollega och lektör. Nu ger jag upp, förklarade jag. Jag tvivlade bl.a. på min huvudkaraktär skulle vara kvinnlig ex-polis. Jag kände mig inte bekväm med det. Det finns tillräckligt många avdankade poliser i litteraturen och jag borde verkligen ha kunnat prestera något bättre.
Och så läser jag någonting som gör mig ganska omtumlad: ”Hon kanske ska vara utbränd terapeut?”
Då hade jag ingen aning om hur det är att arbeta som terapeut. Och jag hade ingen aning om att det var precis vad jag skulle ägna mig åt fem år senare. Jag är imponerad av författare som skriver trovärdigt om sådant de inte känner till när de börjar skriva, yrken till exempel. Man kan fejka, men det ligger inte för mig, och nu vet jag varför min huvudperson är på flykt från sin räddardelpersonlighet.
Ibland måste man låta saker vila tills tiden är mogen. Jag känner mig ganska upprymd nu och vill gärna träffa ”Felicia” igen. Jag tror att hon ska få följa med till Portugal i juli, men det väntar mycket arbete. Kanske inte en extreme makeover, men en hel del omarbetningar. Kanske vill hon bli en renodlad deckare som utspelar sig på en svensk skärgårdsö? Är det inte sådant tyskarna gillar?
Vad snyggt det är här inne!
Ja, tänk så lite man vet om sig själv och det som ska komma längre fram. Det låter toppen om Felicia får följa med på resan. Att skriva för tyskarna kan ju bli en hit.
Jag beklagade mig för en lärare en gång, hur jobbigt det var att titta på gamla alster och se hur dåliga de var. ”Men då vet du ju att det har skett en utveckling”, sa han. Jag tänker på det nu när dokumentet ligger och väntar på en första genomläsning på fem år. 🙂
Gillar verkligen dina funderingar kring ”liket” – låter bra att jobba vidare med boken!
Tack! Som jag skriver till Ebba här ovan är det med en viss nervositet jag tar mig an läsningen. Men som min mamma brukade säga, ”det är så roligt att städa när det är riktigt stökigt, då ser man skillnaden.”