Jag verkar inte vara den enda som gillar debuterande Lina Wolffs novellsamling ”Många människor dör som du”. Jag hade det på känn. Jag har följt hennes skrivande i några år. Vi är båda aktiva i NAFS, skrivarnätverket där medlemmarna ger varandra konstruktiv kritik, på framför allt noveller i mer eller mindre färdigt skick.
Jag har alltid varit fascinerad av Linas sätt att berätta. Det är ofta vildsint, på samma gång coolt. Någon gång har jag liknat läsupplevelsen vid en dans, kanske en tango med en milonguero* (när man själv är amatör och dessutom berusad) där man överraskas av en firulete*, en gancho* eller piernazo*.
Jag tycker särskilt mycket om Linas brådmogna karaktärer. De som är på upptäcktsfärd i vuxenvärlden och med klarsynthet registrerar allt som händer, på ytan och under den, som i novellen ”Maurice Echegaray” Även de vuxna som har nära till sitt inre barn – eller kanske vardagsgalenskapen – och inte alls reagerar som det förväntas av dem.
Jag är mitt uppe i läsningen, men återkommer snart med fler tankar. Under tiden kan du läsa någon av alla recensioner. Här är ett axplock:
: : :