Egoboost – eller "survival of the fittest"?

Isabella Löwengrip är en nittonårig superwoman. I boken ”Egoboost! – Blondinbellas överlevnadsguide för unga tjejer” ger hon råd hur man ska förhålla sig till sin kropp, sina vänner, sina rädslor och komplex, skolan, föräldrarna och allt annat som en tonårstjejs liv kretsar kring år 2010.

Det är snart trettio år sedan jag var i Isabellas ålder. När jag läser ”Egoboost” känns det som ljusår. Visst fanns betygshets, problem med oren hy och grupptryck redan på min tid, men vi behövde inte se oss själva som personliga varumärken eller företag som skulle marknadsföras 24-7. Vi skrev dagbok med hänglås på. Framtiden låg i framtiden, i alla fall på andra sidan tjugoårsstrecket. Det var liksom ingen brådska.

Att läsa ”Egoboost” gör mig matt och lite ledsen, men det är inte Isabellas fel att tillvaron för unga tjejer (och killar) ser ut som den gör. Hon är smart. Hon inser att det handlar om ”survival of the fittest”, de som anpassar sig överlever och passande nog är titelns underrubrik ”överlevnadsguide”. Sett ur det perspektivet kommer boken inte en dag för sent. Då är den faktiskt riktigt nödvändig.

Bokens upplägg är lättsamt och pedagogiskt. Tonen brådmogen och ganska präktig. ”Kan jag så kan du.” Är det trovärdigt? Varvat med alla kloka råd berättar Isabella, inte utan stolthet, att hon var partyfixare i Stockholm redan som femtonåring. Hon bloggade tidigt och skapade ett alter ego som var allt det hon ville vara. I verkligheten var hon en annan. Hennes image som Blondinbella gjorde henne omskriven och omtalad och uthängd i kvällstidningar innan hon knappt hunnit gå ut högstadiet. Det är tuffa saker att hantera för en tonåring. Nu är hon äldre och klokare och tar avstånd från sitt gamla liv – för fyra, fem år sedan – ändå känns det inte riktigt som att hon har släppt det. Isabella är en förebild för unga tjejer och hon har vettiga saker att säga. Tyvärr skyms det under den läppglansiga ytan, paketeringen. Och det här med titeln är en aning motsägelsefullt.

I en tid när många längtar efter autenticitet, att komma närmare sig själva och hitta sitt syfte i livet, då ger Isabella rådet till unga att ”boosta” det som i själva verket skapar avstånd till självet och det äkta i oss. Visst, vi behöver ett väl fungerande ego, det betraktande självets tjänare. Men titeln och mycket av innehållet signalerar att vi ska se egot som herre istället för tjänare, precis som Einstein beklagade för ett halvsekel sedan. Vi polerar ytan, ler och håller masken. Identifierar oss med det vi gör, istället för det vi verkligen är. Det är synd.

Sätt gärna boken i händerna på din tonårsdotter, men läs den själv. Det skulle Isabellas mamma gjort.