Min debutroman ”Mamma kom aldrig hem” (Ordberoende förlag) har fått ett fint mottagande. Under NaNoWriMo 2015 växte en ny historia fram som kan bli en fristående uppföljare. Nu ska jag bara ta mig tid att sätta orden på pränt.
Arbetstiteln är ”Räddare kan ingen vara” och berättelsen handlar om att förlora tron på det goda. Om att byta perspektiv, från kärlek till rädsla. Det är särskilt omtumlande för huvudpersonen, en kvinnlig präst, som drabbats av en personlig sorg och undrar vart Gud har tagit vägen. Det är också ett triangeldrama. En av karaktärerna i berättelsen har svårt för gränsdragningar, vilket får katastrofala följder.
Jag tror att det blir en ganska mörk historia, med små glimtar av ljus. Här bjuder jag på ett smakprov.
PROLOG
”Minns du första gången?” undrar jag.
”Ja, det regnade”, svarar han.
Vi ligger intill varandra på dubbelsängen och stirrar upp i taket. De gulrandiga gardinerna är fördragna och det är skumt i rummet. Snart ljusnar det utanför fönstren. Skuggorna i skogen bakom huset ska dra sig undan och lurpassa som ett rovdjur vid ett vattenhål tills kvällen kommer tillbaka.
”Minns du hur det kändes?”
”Jag undrade hur vi skulle få tid för varandra”, säger han.
Han låter skrovlig på rösten. Svag. Jag vet inte om jag vågar sträcka mig efter hans hand. Rädd för vad jag ska upptäcka. Att den är kall. Eller het. Torr. Livlös. Eller det mest skrämmande av allt; full av liv och kraft.
”Jag ville att det skulle vara bara du och jag”, viskar han.
Jag blundar och vill inte föreställa mig den syn som ska möta nästa människa som kliver in i huset. Huset där dörrarna alltid har stått öppna, men just nu är låsta. Från insidan. Kommer jag att vara vid liv?
Jag var aldrig rädd för döden. Inte rädd för att se döda människor, det var något naturligt i mitt arbete. Men det gick över. När hände det? När Fredrik reste och försvann?
”Jag var beredd att göra vad som helst för dig”, fortsätter han. ”Gå över lik.”
Han skrattar åt det komiska i situationen, att det faktiskt blev så. Det är ett skratt som får mig att tänka på Lejonkungen. Inte det goda lejonet med guldskimrande man. Nej, det andra, svarta. Antagonisten. Vad är min del i allt det här? Räknas jag?
Jag var aldrig rädd när Fredrik var liten, men när han berättade att han ville ge sig ut i världen blev jag skräckslagen. ”Jag ska bli volontär, mamma”, sa han. “I Ecuador.” Hur skulle jag kunna hindra honom? Han hade lärt sig av mig. Prästmorsan. Att göra gott. Att ta alla beslut utifrån kärlek, inte rädsla. Inte kunde jag säga: ”Nej, min son. Nu blir du kvar hemma.” Så han reste, och kom aldrig tillbaka. Den sorgbrunnen har ingen botten.
Det var här vi skulle börja om. Istället är det här allt tar slut.
NU #1
”Jag hatar det här, Jens.”
”Det gör du inte alls.” Han skrattar. ”Vänta bara, det är värt det.”
Den krokiga landsvägen är våt och blank. Regnet piskar mot vindrutan och torkarna hinner inte med att fösa undan allt vatten.
”Snälla, lite långsammare”, ber jag, men han lyssnar inte.
Dafne ligger i baksätet och gnyr. Hon har aldrig tyckt om regn. Det är som om hon förstår att det kan komma åska. Vi brukar ge henne lugnande dagen före nyårsafton, sedan är hon loj i flera dygn. Det här är vi oförberedda på, hon och jag, även om april är lömskt. Det gör mig ännu mer irriterad på honom. Författarjävel. Han tänker bara på sig. Jag, jag, jag.
Om han skulle köra in till vägkanten, och jag klev ur, skulle jag inte kunna orientera mig. Jag vet inte åt vilket håll väderstrecken ligger. Jag skulle inte kunna röra mig ur fläcken. Han vet det.
Vi närmar oss en skylt med ett ortsnamn jag inte hinner läsa. Vi passerar skylten, han saktar ner och vi befinner oss i en trevägskorsning. Han ger tecken och svänger vänster. Regnet smattrar mot biltaket och det skvalar i hjulhusen när vi fortsätter långsamt landsvägen fram.
”Nästan framme.” Han sneglar på mig och jag ser en glimt av det där jag en gång föll för. Hans sorgsna bruna ögon med rynkor i ögonvrårna. Jag vet att han har skrattgropar under skäggväxten, och jag säger ofta att det är synd att han gömmer dem för mig och världen. ”Och jag vet att du har fina ljumskar”, brukar han svara, och så är det färdigpratat om det.
Vi passerar några äldre villor bakom yviga granhäckar och strax efter nästa krök tar han in på en smal grusväg.
”Sitt kvar”, ber han och stannar framför en bred hemsnickrad grind av plank och Gunnebostängsel.
Han lägger i handbromsen och skyndar ut ur bilen, lyfter grinden och ställer upp den på vid gavel. Han sätter sig bakom ratten och för handen genom sitt svarta, rufsiga hår. Det skvätter regnvatten på mig.
”Vilket jävla väder.”
”Ja, men jag skulle inte uttrycka mig så”, säger jag.
”Jodå, det skulle du.”
Han brukar reta mig när det slinker ur mig en svordom. Det är till och med en sport att få mig dit. Hans vänner tråkar honom för att han har ihop det med en präst, så det är väl hans sätt att bevisa någonting för sig själv. Det gör mig alltid sorgsen.
”Du är inte glad på mig nu. Jag känner det”, säger han och tittar på mig. ”Men det blir bra, jag lovar.”
Han kör långsamt uppför grusvägen och det toviga gräset i mittsträngen prasslar mot bilens underrede. Dafne sitter upp nu och jag hör hur hon fnyser med nosen mot bakrutan. Svansen piskar fram och tillbaka mot baksätets rygg. Det är i alla fall en av oss som är beredd att ge det här en chans.
En vit stenbyggnad i två våningar tornar upp sig på en kulle framför oss. Fem spröjsade fönster på övervåningen. På undervåningen, två fönster på var sida om en röd dörr. Bakom huset ligger skogen tät, som ett stöd att luta sig mot, eller en kraft att kämpa emot. Jens saktar ner, lutar sig fram och kikar ut mellan torkarbladen som fortfarande vispar som en flaggvimpel i storm.”Vad tycker du?”
”Varför är vi här?” undrar jag och vill inte låta lika irriterad som jag känner mig. Av någon anledning har han ansträngt sig.
”Det är vårt. Ditt och mitt.”
”Skämtar du?”
Han svarar inte, lägger i ettans växel och krypkör uppför backen mot gaveln av huset. Strax under taknocken finns ett runt fönster och jag känner mig genast mer vänligt inställd.Vi ser honom inte först, mannen som står lutad mot väggen. Han har händerna djupt i regnrockens fickor och axlarna uppdragna. När han får syn på oss lösgör han sig från huskroppen och kommer emot oss med långsamma steg. Han fäller ner kapuschongen, trots att regnet fortfarande öser ner. Jag kommer på mig själv med att undra hur det känns när dropparna smattrar mot den kala hjässan. Om det är sådant som kan göra människor galna.