Tänk om fler visste vad lite som krävs för att göra mig upprymd och glad. Å andra sidan är det lika lätt att falla i onåd, om jag är på det humöret. Bra att inte så många vet det. Ännu.
Tänk om det har med mina förväntningar att göra? Ju mer positivt inställd jag är från början, ju hårdare riskerar jag att falla – och tvärtom? Kan det vara så enkelt?
Häromdan hittade jag en pryl i hundkorgen. Den skulle definitivt inte ligga där. Den skulle sitta i mjölkskummaren i espressomaskinen. Jag var helt inställd på att det skulle bli ett helvete att hitta en sådan där reservdel. Vi skulle säkert få köpa en helt ny apparat. Så nattsvart kändes det.
Jag gjorde som många andra nuförtiden som vaknar på fel sida, beklagade mig i ett inlägg på Facebook. Företagsnamnet blev taggat av bara farten och jag tänkte, jag tar tag i det där i eftermiddag, ringer och hör om det finns en sån där mojäng. Och plockade fram min gamla mjölkskummare.
Men tänka sig. Innan jag hade hunnit säga ”George Clooney” fick jag ett meddelande via Twitter, ”Hej AC, ett nytt sillikonrör skickas direkt till dig. Leveranstid 2-3 arbetsdagar. Vi önskar dig en trevlig dag!”
Det här företaget må ha en generator som sveper nätet efter relevant information – och meddelandet jag fick må vara automatiserat – men det spelar mindre roll. Jag fick vad jag behövde med minsta möjliga ansträngning – helt otippat. Och nu gillar jag dem ännu mer. Det är klart att de förstår värdet av sådan service och att jag kommer att berätta det för mina vänner, kanske till och med blogga om det.
Tänk om vårdcentralerna kunde vara lika alerta? De behöver inte skicka en doktor, bara höra hur man mår sedan sist. Minsta lilla ansträngning skulle göra underverk.
Vad gör mig grinig?
Ofta skitsaker, men det skäms jag inte över. Ofta avslöjar den där småaktiga dumsnålheten att det är något generalfel som genomsyrar hela verksamheten. Låt mig ta ett småaktigt exempel:
Jag var på jakt efter en gardinskena. EN gardinskena. En sjuttio centimeter lång caféstång med fjädring, för att vara exakt. Jag klev in i inredningsbutiken som nämner ordet ”passion” flera gånger på sin hemsida.
”Jag behöver en gardinskena, tack”, sa jag. Expediten försvann in på lagret och hämtade en påse med med tre. ”Jag behöver bara en”, sa jag och log. Ja, det gjorde jag, för jag tänkte att det här är inga konstigheter.
”Vi får de här skenorna i förpackningar om tre”, svarade expediten. ”Men jag behöver bara en”, förtydligade jag och nu anade jag vart det hela var på väg. ”Jag kan inte sälja de två som blir över om jag säljer en till dig”, envisades hon. ”Men det finns säkert någon som bara behöver en, eller två”, försökte jag.
Hon var övertygad om att behovet av dessa skenor var förenat med det magiska tretalet. Hon förstod inte att hon var på väg att få en vän för livet här, en som blir glad över det lilla.
Jag gick, och går numera förbi. Troligen skulle jag inte ens mjukna om de skickade bud med en passionerad Chippendaledansör som likt en tamburmajor drillar med staven.
”I didn’t go to my master to learn his words of wisdom, but to see how he tied and untied his shoes.”
.