”Beskriv ditt skrivande som en plats.” Den uppmaningen fick jag på en författarverkstad för flera år sedan. Det var ingen tvekan. Mitt skrivande som en plats är inte grönskande kulle med utsikt över ett hav, inte ett uppdukat smörgåsbord, en stuga i skogen eller en kväll på krogen. Det är en biltur, lång eller kort, på motorväg eller grus genom skog, i snöstorm eller sommarhetta.
Jag kan stanna när jag vill, gasa, bromsa, fälla ner taket eller låta bli. Vrida upp värmen eller slå på luftkonditioneringen. Jag kan ta en omväg eller köra raka spåret. Plocka upp en liftare, för att efter nästa krök be vederbörande att kliva av. Jag bestämmer musiken, sjunger med eller håller tyst. Jag kan ta en sväng förbi bekanta platser, eller köra medvetet vilse och få nya upplevelser.
Behöver jag säga att jag tycker om att köra bil, väldigt mycket faktiskt?
I natt blev det drygt fyrtio mil hem från Sörängens folkhögskola i Nässjö, efter några intensiva och inspirerande seminariedagar med eleverna på ”skrivarlinje på distans.” Jag hade kunnat vänta med hemresan till idag, men det är något speciellt med tomma landsvägar i juninatten.
Det har varit fantastiskt att få ta del av så många olika förhållningssätt till skrivandet. Kanske inte så konstigt att jag funderar över vad skrivandet betyder just för mig, nu när jag har fått landa.
Hur skulle du beskriva ditt skrivande som en plats?
Jag sitter på en stol, har en stor målarduk framför mig, en palett med en fantastisk variation av färger. Penslar. Fler händer än två.
Duken är flerdimensionell.
För mig är det mer en berg-och dalbana. Ibland skumpar det fram utan att det inte händer så mycket alls. Och så är man på väg upp och man känner hur det pirrar i magen av förväntan. Plötsligt är man uppe på den högsta punkten och så drar det iväg i ett vansinnigt, härligt skrivflow som till slut lämnar mig utmattad, varm, rusig och fullkomligt lycklig.
För mig är den platsen i vatten. Ett stilla flytande, ett plaskande, kaskader av vatten kring sparkande fötter. Dykning långt ner under ytan, raketfart upp över samma yta. Bakåt- och framåtsimning, kullerbytta, vattentrampande, tumme och pekfinger om näsan, bubblor ur munnen. Långa flytstunder, glitterande vågor, kluck i öronen. Crawl, fjärilssim, bröst- och ryggsim. Liggande på en gummimadrass, se upp på ulltussiga moln som svävar förbi. Ljusblå himmel, azurblått hav, måsskrik och skratt. Svalka och renhet.
Där vill jag vara och färdas mest hela tiden.
Jag fastnade för din skildring av den ”tomma landsvägar i juninatten”, och insåg att det hamnade väldigt nära min ”skrivplats”. Ibland blir skrivandet mitt eget rum, där jag som barn -ensambarn- kunde pyssla i evigheter djupt försjunken i tankar och ”lekar” som bidrog till att bearbeta intryck och upplevelser.
Tack för den här trevliga lilla ”tankeresan”:)