Visst är det roligt än när någon man tycker mycket om når framgång. För en dryg månad sedan debuterade Elisabet Norin som skönlitterär författare med boken ”Mamma, minns du mig”. Boken handlar om när en nära anhörig drabbas av Alzheimers. Nu drar hon ut på bloggturné och inleder här hos mig.
Elisabet har skrivandet som yrke, som handledare på kurser i kreativt skrivande och som lektör och litteraturkritiker, framför allt i Kristianstadbladet. Hon har tidigare gett ut boken ”I textens rum – om konsten att skriva” i samarbete med Karl Lindqvist.
Lever hon som hon lär? Har hon haft något bollplank under processen? Hur ser hon på sitt fortsatta författarskap? Det ville jag ha svar på. Fortsätt att läsa, så får du också veta.
(AC) – Minns du när du bestämde dig för att skriva romanen, vad som fick dig att ta steget?
Det var på vintern för drygt fyra år sedan. Jag arbetade med Skrivarlinjen på distans sedan en tid tillbaka och stimulerades av textsamtalen där. Samtidigt hade jag rätt länge letat efter en bra romanidé och upptäckte att jag hade den mitt framför näsan. Men innan dess hade jag skrivit korta fragment, bara för min egen del.
(AC) – Under skrivarlajven på Sörängen i januari berättade Andreas Roman att hans romaner kommer till ur en bild. Känner du igen dig i det?
Ja, ibland är det bilder, oftast situationsbilder, som drar igång min kreativa nyfikenhet. Men oftare – och så var det med Mamma minns du mig – språket och logiken. Min mammas sammanfallande språk och inre bilder fascinerade mig oerhört. Jag ville verkligen försöka fånga detta, förstå hennes verklighet. På köpet fick jag med en hel del dialektalt språk, lite gammaldags, ord jag inte använt sedan barndomen.
(AC) – Som lektör, litteraturkritiker och handledare i kreativt skrivande har du säkert mängder av tips på hur man ror iland ett romanprojekt. I din process, är det något som har överraskat dig?
Ja, jag överraskades av det starka drivet när jag byggde själva historien. Hur skrivandet nästan blev tvångsmässigt och hur jag ständigt var på spaning efter användbara scener, tankar, ord. Och att figurerna i boken blev så levande: jag kunde stå och laga middag och börja fundera på vad Clara hade för sig just då.
(AC) – Att äta och läsa på samma gång är ingen bra idé. Man riskerar både mat- och läsupplevelsen. Jag gjorde ett undantag, satte mig med min tallrik nudlar och började läsa prologen. Det var starkt, mycket visuellt och av förklarliga skäl lade jag ifrån mig boken. Jag skyndade mig att äta färdigt innan jag fortsatte. Hur viktig var inledningen?
Den var jätteviktig: jag ville ha en inledning som skapade intresse, som grep läsaren i kragen och höll kvar greppet. Men den låg från början senare i historien, och jag fick rådet av en person som läste manuset att lyfta fram den. Den är avig samtidigt som den säger något om förlust. Och om att det inte spelar någon roll hur mycket man vårdar, det är förgäves. Ändå måste man göra det.
(AC) – Har du haft något bollplank under skrivandets gång? I så fall, på vilket sätt?
Jag har haft många bollplank: min skrivargrupp som jag träffar en gång i månaden har läst valda delar, min man, mina barn och andra familjemedlemmar har läst hela manus inför redigering. Dessutom vårdpersonal: läkare och undersköterskor, en vän som är en god läsare, samt ett par personer som jobbar med skrivande. Egentligen är det nog fler som fått manuset… Jag har uppenbarligen inga problem med att dela med mig! 😉
Dessutom fick jag lektörsutlåtande från ett förlag under tiden jag höll på och skickade manuset. Det var väldigt bra, för det pekade ut just det jag ville lyfta fram, så där fick jag en bekräftelse. Redaktören på samma förlag var mer negativ i sin läsning, men det han ville ändra på var sånt som jag medvetet valt av olika anledningar, så jag ändrade inte på det.
(AC) – Vissa författare skriver samma berättelse om och om igen. Andra kastar sig mellan genrer och teman. Hur tänker du om ditt fortsatta författarskap?
Först ska jag skriva klart den handledning i prosaskrivande som jag jobbar på sedan ett knappt år tillbaka. Sedan väntar en ny roman. Det kommer att bli något helt annat än Mamma-boken: annat tema, annan språklig dräkt… men mer avslöjar jag inte just nu! 🙂
Boken har ett magiskt omslag. Här berättar Elisabet hur det kom till:
När förlaget frågade mig vilka tankar jag hade om omslag visste jag en sak: det svartvita fotot från Gudrun Romeborns utställning i Jönköping för snart tio år sedan skulle passa perfekt! Med sina osäkra nivåer och tolkningsmöjligheter gav det en ton som jag kände var i balans med romanen. Så efter mitt önskemål köpte förlaget in bilden och den och mitt manus skeppades elektroniskt till Anna i Göteborg. Anna kom upp med det som nu är bokens omslag och ett alternativ som byggde på mina idéer och som jag helst vill glömma just nu.
För mig kändes det som att Anna har hittat precis det jag ville meddela. Hon förmedlar känslan fullständigt klockrent och lägger dessutom till nyanser som jag inte visste fanns i texten.
Boken finns att köpa i vanliga bokhandeln, på Adlibris eller med en dedikation, direkt av Elisabet via hennes hemsida.
: : :
Vill du följa Elisabets bloggturné, här är turnéplanen:
v18 Annelie Salminen
v19 Victoria Olsson – Ett skrivande lantliv
v20 Josefin Schygge – Skrivarkonsulten
v21 Johanna Wistrand – Multimanus/skrivarcoachen
v22 Jenny Fornell – Ta makten över orden
Vilken trevlig text du har skrivit om Elisabet. Nu är det upp till oss andra att göra det samma. Det ska bli roligt! 🙂
Tack och lycka till, Josefin. Jag kikar in när det är dags.