Att hoppa eller inte hoppa? – Maria Bom Casselbrants debutroman engagerar

Maria och Michael tittade ut över sundet Golden Gate med den 2737 meter långa bron, ett av den moderna världens sju underverk. Vilken vacker vy. Maria var hänförd.
”Vet du att det där är världens självmordstätaste plats?” frågade Michael.

Det triggade Marias fantasi. Varje år väljer drygt trettio människor att avsluta livet med ett hopp från Golden Gate-bron i San Francisco. De måste ju resa dit från hela världen, tänkte Maria, säkert även från Sverige.

Maria Bom Casselbrant kunde inte riktigt släppa den tanken. Nu debuterar hon med romanen ”Om natten är samma himmel mörk” på Idus förlag, en roman som berör från början till slut och som behåller greppet långt efteråt.

 

Eva bestämmer sig för att avsluta sitt liv. Hon ser ingen mening längre, känner ingen motivation att leva. Hon knipsar av blomstänglarna på orkidéerna i köksfönstret, tömmer jorden i en papperskasse och ställer krukorna upp och ner på diskbänken. Hon sätter in pengar på ett särskilt konto som ska täcka kostnaderna för en enkel begravning. Den hemliga lådan under sängen töms på sitt innehåll och Eva gör ett sista besök hos sin dementa mamma som inte längre minns vem dottern är. Biljetten är bokad och hon ger sig av, mot San Francisco.

Eva växte upp i ett frireligiöst hem och romanen handlar också om hennes uppgörelse med det förflutna. Om tro och tvivel, att utforska sin egen vilja och inte leva efter andras. Att välja himmelen var inte svårt när alternativet var helvetet, samtidigt var det långt ifrån enkelt att leva i enlighet med tron.
”Det låter som om din tro har varit helt styrd utifrån rädsla”, säger en person i Evas närhet och som själv har valt att tro för att det har betydelse i livet, inte efteråt.

Marias roman kan egentligen beskrivas som en klassisk hjältesaga. Den har alla de ingredienser som man kan förvänta sig av en sådan. En karaktär som har ett problem och en vilja att förändra sin situation. Den beskriver en inre och en yttre resa, med inre och yttre hinder, men det finns också tillfällen för många insikter och belöningar utmed vägen. Så som livet är.

Det finns också någonting mörkt i det förflutna, en händelse som har präglat Eva och inte släppt taget. Det bidrar till framåtrörelsen. Jag vill veta vad som har hänt och jag vill veta hur det ska gå.

Eva är väldigt pragmatisk när hon skrider till verket och som läsare har jag dubbla känslor. Å ena sidan är jag imponerad av Evas beslutsamhet. Framför sig ser hon ”några dagar av ensamhet innan hon tar den slutgiltiga kontrollen över sitt liv. Odramatiskt med den enkla tillfredsställelsen i att ta konsekvensen av ett innehållslöst liv.”

Å andra sidan, finns verkligen inga andra alternativ än självmord? Vet hon verkligen vad hon gör? Kan en nyvunnen beslutsamhet göra att man tar felaktiga beslut? Hur mycket hinner man tänka under de fyra sekunder det tar att träffa vattenytan med kraft och allt är över? Tänk om man hinner ångra sig? Och vad händer sedan?
”Finns ingen Gud är jag bara ett ljus som slocknar, en låga som blåses ut. Sedan är det slut. Värre är det inte”, resonerar Eva.

Det finns ett avsnitt i Eva Sanners bok ”Det sjunde steget” som jag tycker särskilt mycket om:

Den som ger sig i kast med ett kreativt projekt är verkligen en hjälte i
sin egen saga och kommer att behöva tampas med sina egna monster, i
form av självkritik, rädsla eller tröghet. När du förstår att tålamod, stöd
från andra eller disciplin kan rädda dig, fortsätter berättelsen och
skapandet går vidare mot sin fullbordan. Genom att anta utmaningen
säger du ja till att förändras som människa. Om du däremot väljer att
tacka nej, blir du kvar där du befinner dig – utan att riskera något, men
också utan möjlighet att vinna den belöning som väntar den som ger sig i
kast med äventyret.

Om man nu kan definiera förberedelserna och genomförandet av ett självmord som ett kreativt projekt, vilken belöning väntar Eva när hon ser den röda bron sträcka ut sig över sundet Golden Gate? Läs och gör din egen tolkning.

 

Jag blir starkt berörd av Marias roman. Rent språkligt är det en ren njutning att läsa.

Grattis Maria! Och grattis alla bokcirklar! Det här är en roman som kan inspirera till många samtal, oavsett om man är troende eller ej.

 

 

 

 

 

 

 

 

.