Om vi skulle bete oss likadant IRL som vi gör i sociala medier, då skulle vi göra tummen upp stup i kvarten, berätta vad vi åt till middag i tron att alla vill veta och framför allt, citera Dalai Lama och Buddha, åtminstone en gång i veckan.
Föreställ dig lunchrummet på jobbet. Du hör ett samtal mellan dina kollegor. Då passar du på, lägger ner besticken och flikar in någonting i stil med ”Our ancient experience confirms at every point that everything is linked together, everything is inseparable.”
Sedan fortsätter du att äta.
Föreställ dig tystnaden.
Det kanske inte vore så dumt, när jag tänker efter.
Jag har inga problem med de där citaten och visdomsorden. Det är inte det. Det som skaver är när de illustreras med en solnedgång eller ett par kattungar som kramas och en byline i Comic Sans (36 punkter) där det inte står Dalai Lama utan Kalle Karlsson, Lena Larsson eller vad nu personen som knåpat ihop bilden heter. Kalla mig gärna snobb eller estetfascist, men det finns faktiskt gränser.
Det finns också goda exempel, som här >> Jag vet inte om de kommer att förändra ditt liv, men jag ger dem i alla fall en chans. Och tummen upp.