Det är magiskt med historier som fängslar från första stavelsen. Och det är en konst att veta var man ska börja berätta – och sluta. Lars Berge i SvD fångar mig direkt när han beskriver The Moth i New York, en proteströrelse till berättelsens försvar där skådespelare, artister, kåkfarare och vanliga dödliga intar scenen och berättar historier där de får tala till punkt.
Jag läser artikeln och vill veta om den där kvinnan som vaknar mitt i natten av att det droppar från lägenheten en trappa upp hade råkat ut för samma sak som min syster. (Det ryktades att grannens kropp fyllde ut hela badkaret. Det är kanske svårt och obehagligt att föreställa sig, men det är inte helt oväntat att det är precis vad som händer med en kropp efter ett par veckor i vatten.)
Jag funderar över skillnaden att framföra sin historia inför publik och att sätta den på pränt och ge den en liten knuff, likt en barkbåt och hålla tummarna att den håller sig flytande. Krävs lika mycket mod? The Moths producent Meg Bowles, med ett förflutet i ”Saturday Night Live”, menar att alla har en historia att berätta, men inte alla har modet att göra det.
– Du måste göra dig sårbar och ha något att förlora om historien ska kännas relevant. Det behöver inte handla om liv eller död. Men det kan heller inte handla om hur du köper ett par nya skor, så vida du inte går till skoaffären på dina alldeles nya proteser.
Den senaste månaden har jag sett två stå-upp-giganter, Louis CK och Eddie Izzard, trollbinda tiotusentals personer från arenascener och jumbotron. Bara det är ett fenomen i sig, att sådana framträdanden kan dra så mycket publik när man kan se dem hemma, ett tangentklick bort. Kan det uppstå en intimitet mellan en berättare och publiken i Globen eller Friends arena? Och hur mycket mod krävs inte att ställa sig där?
Så här efteråt tycker jag att Louis CK lyckades något bättre, just för att han blottar sina tillkortakommanden, sina fysiska skavanker och sitt ibland usla humör – sin sårbarhet om man så vill. Eddie Izzard var möjligen mer sårbar när han trippade omkring i stilettklackade lackstövlar för några år sedan. Nu vinner han poäng genom att skapa vi-känsla, med antydningar till sina klassiska sets som fansen kan utantill. Men vissa historier blir ju bara bättre ju fler gånger man hör dem.
Shane Koyczan är en annan gudabenådad berättare i gränslandet mellan storytelling och spoken word. Hans magiska framträdande i TED Channel har setts av hundratusentals tittare och den respons han får av publiken är så berörande. Han visar sig sårbar och han gör sig till talesperson för dem som inte har förmågan eller modet att berätta. Starkare än så här blir det sällan.
Men hur var det nu med vattenläckan från lägenheten en trappa upp? Den som läser får se >>
: : :