"Skrivarlinje på distans" i halvtid

Kanske hände det när författaren Elin Boardy berättade om fotoalbumet som hon hittade på en loppmarknad på Bornholm och som inspirerade henne till att skriva romanen ”Mot ljuset”. Eller när Jan Sigurd delade sina tankar om att vi har förlorat förmågan att tolka ansikten i litteraturen. Det kan också ha varit under uppläsningen under lördagskvällen.

Någon gång i helgen drabbades jag av en ”jag-vill-också”-längtan. Jag vill också gå ”Skrivarlinje på distans”. Jag vill också ha ett romanprojekt som flåsar mig i nacken. Jag tror att min kollega Elisabet Norin känner ungefär likadant. Det var en väldigt inspirerande skrivarhelg på Sörängens folkhögskola. Men nu är vi handledare, så vi får nöja oss med ”second best” – och det är inte det sämsta.

”Skrivarlinje på distans” är alltså en av skrivarlinjerna på Sörängens folkhögskola i Nässjö. Eleverna arbetar med varsitt längre skrivprojekt på hemmaplan och kommunikationen med kurskamrater och oss handledare sker via ett forum på nätet där texter läggs upp och diskuteras. Kursen inleds med en träff IRL i augusti, eller ”närhetsträff” som en av deltagarna kallar det, och avslutningsseminarium i juni. I år planerade vi även in en träff i halvtid. Det är inte ovanligt att man befinner sig i en kreativ svacka just då och det kan vara fint med en skjuts framåt.

Ansikte och gestaltning

Helgens träff inleddes med ett spännande föredrag av Jan Sigurd som undervisar på Sörängen. Han ställde den intressanta frågan om vi har förlorat förmågan att tolka ansikten i litteraturen. Finns det en rädsla att skildra karaktärsdrag för att man riskerar att ta till schabloner? Existerar en förbrytarfysionomi och stämmer det att vissa alltid fastnar i tullen? Ligger resonemanget farligt nära rasbiologi? Kan man se själen i ögonen?  Är det därför vi undviker tiggarens blick? Jag blir väldigt nyfiken på Strindbergs Wunderkamera och hans beskurna ansiktsporträtt i naturlig storlek.

”Det sorgligaste jag har läst”

Författaren Elin Boardy berättade om sin skrivprocess och var hon har hämtat inspiration till sina romaner. Hennes debutroman ”Allt som återstår” skildrar ett kvinnoöde i början av nittonhundratalet baserat på Elins morfarsmors sjukjournaler. Om dem sade hon: ”Det är nog det sorgligaste jag har läst”. Kvinnan hamnade på mentalsjukhus trettiosex år gammal och fick diagnosen manodepressiv ”till följd av sorg och ekonomiska bekymmer”. Romanen är både ”sanning och fluff” som Elin uttrycker det.

Tillkomsten av den andra romanen, ”Mot ljuset”, låter som ett ämne för en roman i sig. Ett fotoalbum på en loppmarknad inspirerade till en berättelse som utspelar sig i Malaysia efter kriget. Omslagsbilden är hämtad från albumet och på frågan om några anhöriga hört av sig svarade Elin nej, men att det förstås vore spännande att få veta mer om sanningen bakom fotografierna, som hon nu skapat en ny ”sanning” kring.

”Open Fish Bowl”

Som av en händelse följde ämnet med in i nästa punkt på schemat; en ”Open Fish Bowl”-debatt. Vi har döpt om den till ”bikupan”, men många känner kanske till den som ”akvariet”. Det är ett spännande och behagligt diskussionsformat där alla som har något att säga får komma till tals. Den inbjuder till att ta plats och göra sin röst hörd, men också att lämna plats för andra. Att lyssna och visa hänsyn kommer naturligt med den här diskussionsformen. Enkelt förklarat: Samtalet sker i en inre cirkel bestående av fem stolar. Den yttre cirkeln kan vara hur stor som helst. En av stolarna i den inre skall alltid vara tom. När någon från den yttre cirkeln har något att säga tar denne plats på den tomma stolen, men då måste en av de fyra övriga lämna sin plats och sätta sig i den yttre.

Vi diskuterade bland annat sanning och fiktion, var gränsen går för vad man tillåter sig att skriva. Får man avslöja familjehemligheter i konstens namn? Det är fascinerande hur en diskussion leder in i en annan och att man kan tillåta det. Tillit till processen.

En peruk, en paljettklänning, en antisnark-klämma …

Under sena eftermiddagen preparerade Elisabet och jag ett rum på skolan med diverse rekvisita. Därefter fick alla under tystnad gå in i rummet, iaktta, lyssna, snoka, lyfta på saker, fantisera och sedan skriva en kort text utifrån upplevelsen. Tänk att det kan bli så många olika historier kring en paljettklänning, en plånbok med tjeckiska sedlar, ett knäskydd, en peruk, en körkortsbok och ett blodrött kyssmärke på en toalettspegel, en voodoo-docka … Det blev fantastiska historier som lästes upp under kvällen.

På söndagen inledde Elisabet med ett mycket matnyttigt pass om dialog. Det berörde allt från typografiska riktlinjer för hur man skriver dialog till vad dialog egentligen gör för nytta berättartekniskt. I en skrivövning fick en dikt av Werner Aspenström utmynna i ett samtal mellan månen och en snigel. Har du fastnat i skrivandet, läs en dikt, hitta objekt i den och gör en ”symbolidentifikation”. Tänk dig till exempel att du är knoppen som ska brista och våren som tvekar, skildra mötet mellan dem i en dialog.

Att gå med en korg med ekon över ett torg

Sista punkten den här skrivarhelgen var ännu ett författarbesök, poeten Sara Hallström. Hon har gett ut flera diktsamlingar och fick Mare Kandre-stipendiet 2007. Det var fint att höra henne resonera kring titeln på hennes senaste bok, ”Torg, korg, eko” som hon valde för att hon tycker om rimmet i torg och korg. Bilden av att gå över ett tomt torg och svinga en korg fylld med eko i handen bär jag med mig.

Sara arbetar precis som Elin Boardy som skrivarlärare och fick med några enkla knep gruppen att skriva poesi inspirerat av motsatserna kärlek och hat. Det blev såväl fiskbullar som taggtråd i stroferna. Inte behöver poesi vara svårt? Varför satsar inte förlagen mer på poesi? Sara påpekar att förr, när poesi hade en högre status, kunde en roman inledas med ett förord i form av en dikt av just det skälet.

Alternativa Augustpriset!

Som allra sista punkt fick Sara ta emot utmärkelsen Alternativa Augustpriset från författarkollektivet ”Vi värdelösa”. En av upphovsmännen Linus Lundgren-Widén är en av deltagarna på Skrivarlinje på distans. Vi värdelösa släppte nyligen en spännande debutdiktsamling av Carl Balle, ”Bloggar och blommor”. Diktsamlingens stil betecknar de själva som popkonst/rock’n’roll/klassicism och började som ett bloggexperiment. Här kan du läsa mer: Om bloggar och blommor.

Nu ser vi fram emot slutseminarierna i juni när alla tjugosex skrivprojekt ska närläsas och diskuteras under några intensiva dagar. Det kan mycket väl finnas en framtida Augustvinnare i det sällskapet.