Det ges ut nästan en kokbok om dagen i Sverige. Hur många skrivarböckerna är vet jag inte, men att intresset för skrivande är stort är det ingen tvekan om. Ändå kan jag inte låta bli att undra: vill alla som läser skrivarböcker bli publicerade författare? Vill alla som läser kokböcker öppna krog?
När jag ska läsa Bodil Malmstens senaste bok ”Så gör jag – konsten att skriva” är mina förväntningar skyhöga. Det finns många bra böcker i genren, men när jag hunnit några sidor in i Bodils bok uppstår ett motstånd. Jag har hunnit läsa innehållsförteckningen och blivit alldeles lycklig, men sedan känner jag mig frustrerad. Det är som att läsa en meny på en lyxkrog och sedan bara se glimtar av maten utan att få smaka.
Är det e-bokens fel?
Kanske har det med ”paddan” att göra, tänker jag. Hade läsupplevelsen varit annorlunda med den fysiska boken i handen?
Min farmor bakade ett helt underbart matbröd. Receptet gick i arv, muntligen, till mina fastrar och deras döttrar. Pappa kom aldrig på tanken att fråga, han bara njöt av att äta brödet. Det var först när hans sambo förstod att det var något speciellt med det där brödet som hon fick för sig att lirka ur farmor receptet. Själv tordes jag aldrig fråga.
Jag kommer att tänka på farmors bröd när jag läser Bodils bok. Jag letar rätt på receptet och jag mindes rätt, det står inte hur mycket mjöl det ska vara i farmors bröd. Det står bara ”mjöl”. Och i Bodils bok läser jag:
Var och en skriver på sitt sätt.
Diametralt (slå upp!) olika.
Var och en enligt sin sanning, sitt temperament, sin natur – var och
en på sitt eget sätt.
Men bra.
Det är den enda regel som alltid gäller.
Är det inte bra är det ingenting att ha.
Bra? Det är som att säga, självklart ska det vara mjöl i brödet, men hur mycket får du räkna ut själv.
Nu är jag orättvis
Bodil är ganska tydlig med vad hon tycker är bra och mindre bra litteratur. Kanske är det där skon klämmer, när författare skriver skrivarhandböcker och uttrycker sin personliga åsikt? Elizabeth George, Stephen King, Göran Hägg är några författare som har skrivit handböcker i skrivande med tvärsäkerhet och attityd. Men precis som när en mästerkock säger ”koriander är gott” behöver jag faktiskt inte hålla med.
Integritet och attityd
Jag har alltid känt respekt för Bodil Malmsten och hennes konstnärsskap. Jag tyckte att hon var cool redan när jag var tio och inte missade ett enda avsnitt av den animerade teveserien om Benny. Jag visste inte vad integritet var, men det kommer till mig nu. Integritet och attityd.
Men så citerar hon Gustave Flaubert: ”Inbilla er inte att ni kan göra er kvitt det som betungar er i livet genom att uttrycka det i ord” och ger ett råd till alla som känner sig betyngda av livet och skriver ”misärmemoarer”. ”Grow up!” avslutar hon. Då reagerar skrivarterapeuten i mig. (Bonusmaterial)
Det är ungefär som att säga, tro inte att du ska bli mätt om du äter, imorgon är du hungrig igen. Det är ingen tvekan om att skrivandet kan vara läkande. Det är vetenskapligt bevisat av bland andra James W. Pennebaker och hans metod ”Expressive Writing” (slå upp!) Men visst. Att skriva terapeutiskt innebär inte att man måste publicera materialet.
Jag tänker att jag har snöat in på de här matreferenserna och att jag borde lägga ner den här betraktelsen och äta något istället. Då ringer en skrivarvän: ”Jag stod och höll i den där boken i bokhandeln”, säger hon, ”men den kändes mest som en kokbok med vackra bilder.”
Om att ta fan i båten
När Bodil ska ge skrivråd konstaterar hon:
”Min kompetens ligger i erfarenheten, känslan, som delvis är medfödd, utan orsak, och delvis inövad, upptränad och förfinad upp av hejdlös läsning, min spetskompetens är att jag är en sådan mästare på att läsa. Jag kan inte tänka teoretiskt, då försvinner det. Jag borde alltså inte ge några teoretiska råd, men eftersom jag har lagt ner en sådan möda på det, får råden stå kvar.”
Kanske ville hon innerst inne inte skriva den här boken? Men har man tagit fan i båten får man som bekant ro honom i land, och hon gör det på sitt karaktäristiska sätt, med sin egensinniga röst. Jag tror att de som har störst behållning av ”Så gör jag” är de som redan är bekanta med Bodil Malmstens berättarröst och uppskattar den. Om du inte hör till dem och vill ha ett alternativ rekommenderar jag gärna Elisabet Norins ”Tre enkla regler finns inte”.
Vad kul att läsa dina tankar och bra att du la upp länken i FB-gruppen så jag fick se dem. Min upplevelse av boken var diametralt olik din. Undrar hur det kommer sig? Nu är inte alls fel att vi tycker olika och jag tänkte när jag läste den att detta nog är en bok som en del kommer älska och andra inte gilla alls. Läste du din som e-bok? Var bilder och sådant med?
(För andra läsare, så här tyckte jag: http://www.kristinasvensson.se/sa-gor-bodil-malmsten-inspiration-for-alla-skrivande/)
Hej Kristina!
Ja, jag läste den som e-bok och jag funderade över om det kunde ha påverkat min läsupplevelse, men det är svårt att veta. Kanske ligger det någonting i det Carl-Johan Malmborg skriver i en artikel i Svd om ”Kärleken till boken”, den traditionella alltså: ”Pappersboken har en envist kvardröjande, tyst auktoritet som saknas hos den digitala boken, lika lätt att ladda ner som att utplåna.” 🙂
Jag håller med om att läsarna antingen kommer att gilla den, eller inte gilla den alls. Jag tror att det är ganska vanligt när det gäller just skrivarlitteratur, för att läsarna har olika behov och författarna möter läsaren från olika ”höjd”.