Sympatiska Jonas Hassen Khemiri höll en föreläsning på Medborgarskolan igår. Med stor värme och mycket humor berättade han om sitt skrivande och den kreativa processen, som den ser ut för honom.
Det var lätt att känna igen sig i den där första fasen i den kreativa processen, när man är så fylld av glädje och tror att man ska få nobelpris. Men förr eller senare vänder det, nedåt:
”Vad ska vi kalla den här nerförsbacken?” frågade han. ”Vi måste ha ett namn.”
Någon föreslog ”Mördarbacken” och så fick det bli. MB. Jonas uppfattning var att ju djupare eländet kändes, desto bättre. Då blir euforin i ”uppskjutet”, när alla bitar fallit på plats, desto starkare. För så är det. Förr eller senare vänder det, uppåt.
Jonas berättade också om flera metoder som han använder sig av, för att få flödet att fungera och att komma i mål.
En metod är att han skapar två dokument, döpta till Tankar och Tester, där han samlar just tankar om ämnet och formuleringar som testas. Vissa formuleringar får vara med hela vägen. Istället för att låta sig blockeras är det bra att skriva ändå, vad som helst. ”Asdf asdf asdf asdf …”
En annan av hans metoder är att läsa sina texter högt. Det är verkligen ett bra tips. Det är då man hör de märkliga formuleringarna, saknar de välbehövliga pauseringarna, skäms över de babbliga replikerna. Gör det, läs högt!
En tredje metod är att skriva av texten en sista gång, in i ett nytt dokument. Helst bör man ha passerat stadiet ”copy&paste”, när man flyttar textsjok hit och dit, bara för att det är möjligt. Och finns det ett avsnitt som känns tråkigt och oengagerande, då kanske det inte ska vara med? Det kan man upptäcka i den där inskrivningsfasen.
Som en fin avslutning svarade Jonas på frågan varför han skriver, som lika gärna kunde ha varit ”vad är meningen med livet?”:
”Att göra avtryck.”
Under kvällen hade han berättat om ett uppdrag han fått av en dagstidning, en recension om en musikfestival i Göteborg. Hans mormor hade fått spela en stor roll i den där krönikan: ”När jag är borta finns fortfarande den här texten om min mormor och hennes Mitsubishi kvar.”
Och tack vare nätet finns den kvar, i evighet, så länge servrarna snurrar. Här kan du läsa den >>>
Tack för inspiration, från dig och från Khemiri!
Tack själv! 🙂