Jag är lite tveksam till en början, det erkänner jag. En ungdomsroman om en sextonårig tjej som mailväxlar med en kvinna i trettioårsåldern. Det låter som en utmaning. Hur levande kan en mailväxling bli? Men det är märkligt, etthundra-
fyrtio sidor senare är jag helt tagen, av skäl jag inte kan säga utan att avslöja för mycket av intrigen. Men jag ska försöka.
Romanen Emmy Moréns dubbla liv (rabén & sjögren) handlar om den unga Emmy, en ensam och uttråkad tjej. Hon är besviken på vuxenvärlden. Föräldrarna har separerat. Mamman har flyttat till Göteborg, medan Emmy och systern bor kvar hos pappa på Värmdö utanför Stockholm. Emmy gör en sökning på nätet och hittar din trettioåriga namne. Hon blir nyfiken och tar mod till sig, skickar ett mail och får svar. De börjar brevväxla och blir vänner på distans.
Emmy och Emmy utbyter förtroenden. De delar med sig av sina drömmar och besvikelser. Berättar om kärlekar och vänskapsrelationer, lust och svek och sådant som kan drabba en i livet. De ger varandra råd och stöd. De slås av att de har så mycket gemensamt och efter hand undrar båda: kan man skriva till den yngre/äldre versionen av sig själv?
Att jag, som är tre gånger så gammal som den unga Emmy i romanen, blir så berörd överraskar mig. Jag har kanske fördomar om ungdomsromaner, men Barbara Voors är en ovanligt skicklig berättare. Hon lyckas växla mellan de båda berättarrösterna och gör dem trovärdiga. Tonåringen känns inte alltför mycket som en schablon och den vuxna Emmy är respektfull mot sin yngre namne. Hon behandlar henne inte med den vuxnes överlägsenhet, utan tar henne på allvar, precis som Barbara tar sin läsare på allvar. Jag tänker också på något författaren Ylva Wallin sa om att skriva för barn, att man måste ha kontakt med sitt inre barn, sin egen barndom, för att skriva trovärdigt.
Kanske blir jag berörd för att jag kan identifiera mig med den äldre Emmy. Hon är skådespelerska, gift och mamma till en ettårig son. Hon minns ingenting av sin barndom. Som tjugoåring hamnade hon i koma efter en olycka. Jag kan inte skylla på koma, men jag minns inte särskilt mycket av mitt inre liv som tonåring. Hur många gör det? Det väcker en sorg, men samtidigt känner jag mig hoppfull och leker med tanken att föra en dialog med mig själv som ung, kanske i brevform. Den unga versionen av mig borde finnas bevarad i något skrymsle i mig. Vilka klokheter har hon att berätta? Jag är som babuschkadockan i min psykosyntesmottagning. På något sätt kan den där innersta lilla flisan representera det inre barnet som vi alltid bär med oss. Där finns ursprunget, det autentiska självet, som kan vara olika svårt att komma i kontakt med, beroende på vilka försvar vi har skapat för att skydda henne.
För mig som psykosyntesterapeut finns det ett tema i den här romanen som är extra intressant. Den unga Emmy drömmer om att bli dramatiker. Den äldre Emmy känner sig mer naturlig när hon spelar en roll på en scen än i det verkliga livet. Utanför scenen känner hon en olust, en skevhet. ”Hur kan man fått det alla drömmer om – den stora kärleken, ett friskt barn och ett givande yrke – och ändå apatiskt stirra ut genom fönstret och känna sig tom?” skriver hon.
Efter ett års mailväxling med den yngre Emmy har hon bestämt sig för att hon hellre vill regissera, ta kontrollen och inte låta sig ledas.
Det här får mig att tänka på idén att vår personlighet består av ett själv och en mängd delpersonligheter, eller roller, som vi har – inte är. Att se självet som en regissör och de olika rollerna vi har i livet som skådespelare i en ensemble. Att det måste finnas utrymme för såväl hjälten som fegisen, clownen som dysterkvisten. Och hur vanligt är det inte att vi känner den där tomheten för att vi inte ha någon kontakt med oss själva? Kanske för att vi har blivit kidnappade av våra roller, medan regissören står där helt utan kontroll?
Det som kanske imponerar mest på skrivarpedagogen i mig är att Barbara lyckas kollra bort mig. Hon leder in mig i scener som fastnar på näthinnan, utan att lämna den begränsande brevformen. Det visar att bara formen är etablerad och upprätthålls med ganska enkla medel, kan man lita på att läsaren gör resten och accepterar utsvävande tillbakablickar, trots att nuplanet är snävt. Jag kommer att tänka på en händelse som någon berättade om skådespelerskan Inga Tidblad. Hon skulle spela en karaktär, märkt av svår reumatism. En journalist frågade efter premiären ”var det inte ansträngande att gå med armen så där förvriden under hela föreställningen?” Inga svarade: ”Det gjorde jag bara de första fem minuterna.”
Barbara Voors har skrivit flera vuxenromaner, även en serie för barn i åldern sex till nio år. Emmy Moréns dubbla liv är hennes första ungdomsroman. Den är läsvärd, oavsett ålder.
På Barbaras blogg kan du läsa om hur hennes romaner kommer till >>
[gigya width=”392″ height=”72″ src=”http://www.pocketdirekt.se/ming.php?add_id=0533a888904bd4867929dffd884d60b8″ quality=”high” wmode=”tranparent” ]