Häromdagen fick jag besked om att min novell ”A som i Agnes” vunnit första pris i en stor novelltävling, utlyst av förlaget Ekström & Garay. Det känns lite som rosen på tårtan. Jag har inte prioriterat mitt eget skrivande på ett tag, samtidigt som det litterära har varit ständigt närvarande i mitt arbete som skrivcoach och samtalsterapeut, med Psykosyntes och biblioterapi som specialitet. Jag vet att skrivandet är ett sätt att bearbeta och lära känna sig själv. Jag blir ändå överraskad när jag upptäcker att det är precis det jag håller på med för egen del, helt omedvetet, när jag ger mig tid att skriva av lust, inte plikt.
För snart tjugo år sedan var jag klient hos coachen Bengt Renander. Jag minns att jag frågade om jag behövde vara orolig. Mina berättelser handlar ofta om människor som vill lämna allt och fly. ”Är mitt skrivande ett substitut för mitt eget behov av att fly, på riktigt?” frågade jag. I diskussionen som följde kom vi fram till att, visst, mina karaktärer vill fly, men det handlar ju om utveckling. De vill förändras. Med ens kändes det bättre! Det var alltså en semantisk fråga. Att skriva om det här, är ytterligare ett sätt att reflektera över min process.
Låt idéerna vila i komposten
En annan av mina inspiratörer är författaren och psykosyntesterapeuten Andrea Bocconi. Han menar att man inte ska vara rädd att låta idéer vila i komposten en tid. När tiden är mogen kan man plocka fram materialet igen, och vips ser man det med nya ögon och man kommer vidare. Det var precis det som hände med min vinnarnovell.
Det hela började för drygt tio år sedan när jag såg en utställning av fotografen Gregory Crewdson och fastnade för en av hans suggestiva bilder. En ung person sitter på en trottoarkant i gryningen och väntar. Det blev anslaget till en novell om en ung tjej som arbetar i en nattöppen bokhandel. Hon har författardrömmar, men är fast i den där avkroken i Värmland. Hon vill dra iväg och använder sin fantasi för att få tiden att gå. Så är det självklart för mig också. Och långt efter att min novell är färdig hittar jag fler tecken på att jag har skrivit om mig själv – igen. Senast häromdagen förstod jag att bokhandlaren, som har fler galna idéer än det finns dagar på året och som lika gärna kunde vara bilhandlare, har drag av min pappa.
Vad händer en trappa ner?
Alldeles nyligen läste jag att Gregory Crewdsons pappa var psykoanalytiker med mottagning hemma i källaren. Som liten var Gregory nyfiken på det mystiska som hände en trappa ner, och han tror att det har präglat hans konstnärliga uttryck. Min egen pappa drev bensinstation och bilverkstad en trappa ner. Det finns något slumrande som pågår under ytan, i ”källaren”, och det går jag igång på. Så vill jag att mina berättelser också ska uppfattas.
Ytterligare en sak som är märklig i sammanhanget; jag söker på nätet efter bilden av Crewdson, och hittar den, men personen som satt på trottoarkanten är borta!
: : :
Novelltävlingen arrangerades av förlaget Ekström & Garay, kulturtidskriften Opulens, Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen. Vinnarnovellerna kommer att publiceras i tidningarna under sommaren 2022, samt i en kommande antologi.
Juryns motivering:
”En välskriven berättelse som med sitt bildrika språk och sin genuina persongestaltning tar läsaren i handen genom ett galleri av längtan, sinnesintryck och fantasier från en nattöppen bokhandel i en värmländsk avkrok som andas hela världen och vidare därifrån, bortom själva novellen.”
: : :
Intervju i tidningen ”Vi läser” (maj 2022) >>